Åke bor i utkanten av en stor svensk stad, han har precis pensionerats. Han sitter hemma och vet varken ut eller in. Skilsmässan gick igenom för 15 år sen, barnen bor överallt utom räckhåll och han kommer inte ihåg vad som är roligt i livet längre.
Tyst lägenhet. En klocka tickar.
En radio knäpps på, det är nyheter. Efter några sekunder stängs den av igen och så fortsätter det så några gånger.
En djup suck.
Voice over ÅKE: 45 år. Så länge jobbade min pappa på fabriken. Nästa år hade det blivit 45 år för mig också men nu är jag 65 och då var det plötsligt blomsterkvast och adjö. Jag gillade, eller det vette fan, men jo jag gillade att jobba. Det var det livet var till för, man jobbade. Jag har alltid jobbat. Jo, det var ju lumpen först förstås i ett år. Jag hamnade i ett fotregemente, tiomila marscher och kräla i lera. Jag kommer fortfarande ihåg hur jävla kallt det var, in på skinnet. Det blev ingen militär karriär för mig om man säger så. Det kanske var kylan som fick mig att fara ner till Göteborg och mönstra på fartygen. Den där kylan drev mig till söderhavet. Det var klart att det var annorlunda. Sådana tjejer fanns ju inte Sveg direkt, de hade former som en...ja herregud.
Det ringer på dörren.
Man hör hasande steg gå mot dörren.
Dörren öppnas.
Ljus flickröst: Hej, vill du köpa bingolotto.
Åke lätt förvirrad: Bingolotto? Eh, ja kör till då.
Flickan: 20 kronor då.
Åke: Här har du.
Flickan: Tack, hej då.
Dörren stängs.
Åke: Bingolotto, det dödar några timmar antar jag. Kanske kan vinna en resa till söderhavet. Men vad fan ska jag dit och göra nu, en gammal gubbe?
De där tjejerna, de fanns inte i Sveg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar